|
Lars Norrman – lysande bildskapare i folkhemmet
Tecknaren, akvarellisten, målaren, författaren och globetrottern Lars Norrman var en av våra mest begåvade och betydande svenska artister under mitten av 1900-talet. En suverän tecknare och en orädd kolorist av yppersta kaliber, formsäker och nydanande.
Lars Norrmans akvareller, gouacher, oljor och akryler har en fantastisk lyskraft och därtill en täthet, intensitet och absolut närvaro som fortfarande gör starkt intryck. Hans teckningar visar en säker, osviklig och totalt behärskad linjeföring med starkt rumsligt uttryck. Här blir den verklige konstnärens talang uppenbar. Bilden är hans språk, det modersmål han behärskar med fullständig självklarhet.
Lars Norrman arbetade disciplinerat och energiskt med sina verk, förenklade och koncentrerade tills bara det väsentliga återstod. Ofta med raffinerad spänning i färgval och komposition. En gudabenådad bildkonstnär ut i fingerspetsarna. Lars Norrman tillhör utan tvekan våra stora, sentida bildskapare.
Lars Norrman hade ett patos för konsten och blev den förste moderne konstnär som på allvar och med stor iver förde in konsten i det svenska folkhemmet. Han såg med respekt, ömhet och ödmjukhet på det tunga arbetets utövare. Han var det arbetande folkets konstnär och han ville att hans bilder skulle nå ut till folket.
Han fyllde folkhemmet med vackra, moderna konstverk, som folk tyckte om inte minst därför att de förstod dem. Han blev den första konstnären som producerade multikonstverk för Ikea, han fyllde svenska folkets hem med serigrafier och började varje dag med att måla små akvareller som inte skulle vara dyrare än att vanligt folk skulle ha råd att köpa dem. Med god hjälp av Ikea blev hans bilder en del av heminredningen och som all heminredning ansågs hans konstverk efter några decennier omoderna och stoppades undan i förråd och garderober. Men Lars Norrmans konst är definitivt värd ett bättre öde än att stå bortglömd i förråden. Det är dags att befria honom, uppskatta honom som den färgstarka konstnär och personlighet han var och ge honom hans rättmätiga plats i den svenska kulturhistorien.
Älskad av folket, ogillad av etablissemanget
För dåtidens breda folklager var Lars Norrman måleriets Evert Taube; exhibitionistisk, yvig, utmanande, temperamentsfull, exotisk, aningen naiv och mer produktiv än vad som var riktigt nyttigt. Precis som fallet var med Evert Taube, älskades han av folket, som i Lars Norrman såg en riktig konstnärssjäl, en charmfull och frispråkig särling, som bjöd på sig själv i alla lägen, inte minst i massmedia. Och hans konst var lika begriplig som Taubes visor. Man såg vad den föreställde och den var samtidigt modern, så man riskerade inte att behöva skämmas för att ha en tavla av Lars Norrman på väggen i vardagsrummet, även om motivet ibland kunde vara aningen utmanande.
Som den riktiga konstnär han var, förväntade man sig att Lars Norrman skulle uppträda impulsivt; Säga det oväntade och opassande, uppträda ohyfsat, gärna stötande. Framför allt ville folket att Lars Norrman skulle stå upp mot etablissemanget och likt en gossen Ruda uttala alla de olämpligheter och drastiska sanningar man själv skulle vilja kasta i ansiktet på de höga herrarna.
I samma utsträckning som han vann folkets oreserverade kärlek, sågs han med ogillande av etablissemanget, inte minst det etablissemang som befolkade konstnärsklubbar, urvalsnämnder och kultursidor.
Lars Norrman var under 1960 och 70-talen antagligen en av landets mest utskällda konstnärer. Kritikerna ansträngde sig för att ignorera honom, även om det bjöd vissa svårigheter eftersom de samtidigt insåg att han var en av samtidens mest begåvade artister.
Han avskyddes av många av sina konstnärskolleger, inte bara beroende på hans väl utvecklade förmåga att kasta ur sig otidigheter, utan snarast beroende på hans förmåga att skapa intresse och publicitet kring sin person och sin konst. Därigenom kunde Lars leva gott på sitt konstnärsskap, vilket var få av hans konstnärskolleger förunnat. Inte heller hade han den goda smaken att hantera detta i all ödmjukhet. Visserligen stoltserade han inte med sina ekonomiska framgångar, men det stod klart för alla och envar att herr Norrman inte behövde vända på varje krona och en sann konstnär skulle på den tiden gärna vara fattig och helst också missförstådd. Utrymmet för framgång var beskuret och skulle ske på allmänt accepterade villkor.
Vid Lars Norrmans bortgång 1979 skrev kollegan Göran Brunius i Svenska Dagbladet bland annat: ” Många kulturskribenter har rynkat på näsan åt hans motivaptit, hans utpräglade realism utan sötma eller insmickrande kolorism. Det har dock inte den ringaste betydelse: Lars Norrman har gått sin egen väg, nära livet och verkligheten. Aldrig anlagt en inställsam min, många har ogillat hans självsäkerhet... Emellertid har denne målare utfört så många goda arbeten att hans renommé borde vara bättre.”
Varumärket "Lars Norrman"
Man kan med fog påstå att Lars Norrman arbetade hårt för att forma sitt eget varumärke och han insåg tidigt värdet av publicitet. I dåtidens svenska konstnärskretsar var detta tänkande i högsta grad olämpligt, det var fortfarande stötande att framhålla sig själv och sin konst, att skapa intresse genom massmedia, inte minst genom det fortfarande nya och spännande TV-mediet. Lars Norrmans uppenbara fallenhet för storslagen PR sågs inte med blida ögon av vare sig etablissemang eller kolleger.
Men att personifiera varumärket Lars Norrman hade också sina konsekvenser. Vid flera tillfällen framhöll konstnären Lars Norrman att ”Lars Norrman” är en konstruktion, en produkt. Han gick till och med så långt att han deklarerade att ”Lars Norrman” inte existerade. Att han då syftade på den bild av sig själv han genom åren format via flitigt uppträdande i massmedia etc står naturligtvis helt klart. Man anar viss förtvivlan, kanske till och med uppgivenhet över det pris han tvingats betala för sin eftersträvade popularitet och folklighet. Även om utformningen av varumärket ”Lars Norrman” i högsta grad var hans eget verk, hade han inte fullt ut förutsett alla konsekvenser det med tiden skulle få när han satte stenen i rullning.
I dagens intensiva mediasamhälle skulle en person med Lars Norrmans begåvning och kvaliteter tagits emot med öppna armar både av etablissemang och kulturelit. En brett folklig Billström eller Wilks. Lagom bångstyrig men begriplig och trots allt förhållandevis rumsren. En intressant personlighet, helt i massmedias smak. Lars Norrman hade blivit en succé även i vår tid. Kanske särskilt då eftersom han måhända sluppit brottas med ett inskränkt och otillåtande etablissemang. Och han hade definitivt fått ett annat eftermäle.
Respekt för arbetet
Lars Norrman föddes under brinnande världskrig år 1915 i Hälsingborg. Fadern var sjökapten och den unge sonen fick en gediget borgerlig uppfostran, som bland annat innebar att gymnasietiden tillbringades på internatskolan Sigtuna Humanistiska Läroverk. För den rebelliskt lagde kandidaten Lars Norrman medförde detta att han etablerade en livslång socialistisk grundinställning, som i varierande grad pendlade mellan socialdemokrati och vänsterradikalism. Här grundlades också hans respekt för alla de hårt arbetande människor som under små omständigheter strävsamt framlever sina livsdagar. En respekt han behöll livet igenom och som på många olika sätt kom att påverka hans konstnärsgärning.
Lars Norrman visade tidigt sin talang som tecknare och målare. Som brådmogen 16-åring började han på den målarskola som 1929 startats av Otte Sköld och Åke Pernby under namnet Otte Skölds målarskola i Stockholm. Bland kamraterna under studietiden på målarskolan fanns bland andra årsbarnet Oscar Reutersvärd och Ragnar Hoppe. Den välrenommerade målarskolan har genom åren fostrat många välkända konstnärer; Max Walter Svanberg, Thage Nordholm, Marie Louise Ekman, Crister Strömholm, Torsten Renqvist, Olle Borg, Meta Isaeus Berlin, Magnus Monfeldt, Beppe Wolgers och PO Ultvedt för att nämna några.
Bland lärarna genom åren märks, föutom Otte Sköld och Åke Pernby, Birgitta Seipel, Lasse Persson, Bill Carlson, Håkan Blomkvist, Hans Lublin, Stig Pettersson, Ingemar Nygren, Fred Salmson, Olle Bauman, Thomas Henriksson, Mia Vendel, Karin Maria Jönsson och Lars Grandin bland många andra. Skolan drivs fortfarande under namnet Pernbys målarskola, sedan den 1949 övertagits av Åke Pernby då Otte Sköld blev överintendent på Nationalmuseet.
Efter utbildningsåren hos Otte Sköld begav sig den 18-årige Lars Norrman 1933 till Frankrike för att studera vidare hos Fernand Léger i Paris. Detsamma gjorde studiekamraten Oscar Reutersvärd.
© Jan Calderon 2014
Prof. Teddy Brunius har sammanfattat Lars Norrmans liv och gärning i en kortare biografi, som finns tillgänglig i Nationella Arkivdatabasen (http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8404)
- De verk av Lars Norrman som presenteras här ingår i Jan Calderons samling. Kontakta gärna Jan (jan@calderon.se) om du är intresserad av ytterligare information.
| 
